Högskoleverket vill ha öppenhet

I en intressant debattartikel i Dagen (7/7) frågar Göran Janzon om Högskoleverket är i otakt med den europeiska utvecklingen på utbildningsområdet. Han tar upp tre punkter på vilka Högskoleverket enligt hans uppfattning skulle ha intagit en hållning som går på kollisionskurs med mål preciserade av de europeiska utbildningsministrarna. Dessa tre punkter gäller:

• Samarbete mellan akademiska institutioner och avnämare i den religiösa sektorn.
• Tillgodoräkning av tidigare utbildning.
• Verksamhetsförlagd utbildning.

I sin senaste granskning av de religionsvetenskapliga och teologiska utbildningarna i Sverige kritiserar verket de praktiska kurser för blivande präster i Svenska kyrkan som ges vid flera statliga universitet, i samarbete med Svenska kyrkan. Dessa kurser bör ligga helt och hållet utanför universitetens utbildningar, precis som de har gjort ända tills helt nyligen. De förbereder nämligen för tjänst i ett enda religiöst samfund. Sverige är ett mångreligiöst land. Skattebetalarna kunde med rätta kräva, att samma universitet anordnade praktiska utbildningar för imamer, schamaner, rabbiner, katolska och ortodoxa präster och så vidare. Dessutom är kurserna till stora delar oakademiska eftersom de förutsätter en evangelisk-luthersk kristen tro. Vissa kursmål kan helt enkelt inte nås av studerande som inte delar denna tro.

Ett annat påpekande som Högskoleverket gjort är att det finns många fler tänkbara arbetsplatser för religionsvetenskapens studenter än Svenska kyrkan och skolan. Kursutbudet vid universiteten speglar helt enkelt inte denna mångfald.

Så till den andra punkten. Det är riktigt att Högskoleverket är kritiskt till att flera statliga universitet regelmässigt och generellt låter studenterna tillgodoräkna sig studier genomförda vid skolor som inte själva har examensrätt. En av anledningarna är att verket i en granskning som genomfördes under våren har funnit att utbildningarna vid flera av dessa högskolor inte håller måttet, bland annat därför att de är alltför inriktade mot en viss trosuppfattning och därför har alltför snäva perspektiv på religion och religionskritik. En annan allvarlig omständighet är att många av de studenter som tar ut en examen vid en enskild högskola i verkligheten kan ha läst delar av denna utbildning vid någon annan inrättning än den högskola som utfärdar examensbeviset. Det kan röra sig om studier vid en folkhögskola med bibelskolkaraktär eller ett utbildningscentrum löst kopplat till högskolan i fråga, med uppgiften att utbilda ledare och församlingsmedlemmar för någon frikyrka. Det är självfallet eftersträvansvärt med generösa regler för tillgodoräkning, men det finns uppenbara skäl att kritisera sådana tillgodoräkningar, vilka dessutom satts i system just vid de teologiska fakulteterna vid svenska universitet.

Den tredje punkten: universitetens praktiska prästutbildningskurser innehåller delar som genomförs ute i församlingarna - verksamhetsförlagd utbildning. Verksamhetsförlagd utbildning är ett lovvärt och vanligt förekommande inslag i många yrkesutbildningar. Det räcker med att nämna lärarutbildningar och läkarutbildningar som exempel. Högskoleverket är självfallet inte kritiskt till verksamhetsförlagd utbildning, utan arbetar systematiskt för att den skall hålla samma kvalitet som övriga delar av yrkesutbildningarna. Högskoleverket kritiserar de praktiska prästutbildningskurserna därför att de är konfessionellt inriktade - det vill säga: inriktade mot verksamhet i ett specifikt trossamfund. Universitetens utbildningar bör vara öppna för alla intresserade och inte endast för de som är protestanter och läser i syfte att bli präst eller pastor.

Högskoleverkets utvärderingar av högre utbildning i Sverige kolliderar på intet sätt med det europeiska målet att den högre utbildningen ska förbli fast grundad i Europas intellektuella, vetenskapliga och kulturella arv. Såväl i Sverige som i resten av Europa handlar det om att säkra god akademisk kvalitet i högre utbildning.

Viktigt att Sverige står för mångfald i utbildningsväsendet

Jag uppskattar att Högskoleverket (HSV) genom sitt svar bidrar till ett öppet samtal om frågor som dess granskning av religionsvetenskapliga och teologisk utbildningar väcker.

Angående tillgodoräkning av tidigare studier är det förstås viktigt att den görs på ett sätt som säkrar god akademisk kvalitet. Det jag menar strider mot Bolognaprocessens princip på denna punkt är att HSV, även i detta svar, verkar anse att sådan kvalitet per definition inte kan finnas i en utbildningsform som inte har examensrätt på högskolenivå. Punkt 11 i dokumentet från Leuvenmötet anger ju uttryckligen att tillgodoräkning kan ske även av icke-formell och informell utbildning. Då måste ju sådan kunna innehålla god kvalitet. Å andra sidan framhålls i svaret att kritiken gäller regelmässig och generell sådan tillgodoräkning. I så fall borde det räcka med en tydligare individuell prövning.

Den samverkan mellan akademiska institutioner och avnämare i den religiösa sektorn som jag avsåg gäller dialoger om olika former för att genom utbildningen främja anställningsbarheten hos studenterna, ett av Bolognaprocessens mål. HSV verkar tveka om var gränsen går just när det gäller konfessionsrelevanta teologiska kurser, och särskilt verksamhetsförlagd utbildning. Tidigare har HSV betonat vikten av att sådana kurser är frivilliga tillval. Nu skärps kravet till att alla deras mål ska kunna uppnås av alla studenter, oberoende av tro och perspektiv.

Det kan låta rimligt. Men HSV verkar inte alls skilja mellan vad som är befogat för statliga universitet och högskolor och vad som borde kunna accepteras för enskilda högskolor. Är inte det förhållningssätt som de senaste decennierna utvecklats visavi de teologiska högskolorna med enskild huvudman en konstruktiv väg till mångfald och frihet i utbildningssamhället? Den borde också vara användbar i relation till eventuella framväxande utbildningar i andra religiösa sammanhang, som Erik Amnå antyder i sin i utredning om imamutbildning.

Det är inte minst på den här punkten som HSV riskerar att komma i otakt med Europa. I många europeiska länder har icke-statliga högskolor med konfessionsrelevant teologisk utbildning egen examensrätt eller av myndigheter och vetenskapssamhället accepterade avtal med universitet. Tyskland är det senaste exemplet som gått i den riktningen sedan den Fria Teologiska Akademin i Giessen fått examensrätt och fler är på gång.

Det känns angeläget att utvecklingen i Sverige inte drivs i motsatt riktning utan garanterar fortsatt mångfald i utbildningsväsendet med bibehållen kvalitet.

Anders Flodström universitetskansler
Agnes Ers utredare
Hedda Gunneng utredare
Göran Janzon Teol dr, lektor vid Örebro teologiska högskola