Skolans svagaste riskerar falla mellan stolarna

De tidigare speciallärarna fick en konkret utbildning i att ge särskild hjälp åt elever med läs- och skrivsvårigheter, koncentrationsproblem eller olika funktionsnedsättningar som synskador eller utvecklingsstörning. Under 1980- och 90-talen skedde en omsvängning i synen på hur elever i behov av särskilt stöd skulle bemötas. Istället för att gå i särskilda grupper eller skolor med speciallärare placerades de tillsammans med övriga elever. Yrkestiteln speciallärare ersattes också med specialpedagog, samtidigt som arbetsuppgifterna skiftades från att vara undervisande till att vara utredande och rådgivande gentemot skolledning och lärare.

I den nya examensordningen för specialpedagogexamen som gäller sedan 2001 finns dessa nya uppgifter med, men endast som underordnade mål. Huvudmålet är fortfarande det aktiva arbetet med elever i behov av stöd. Trots detta har de sex utbildningar som Högskoleverket nu granskat valt att gå ifrån huvudmålet och istället helhjärtat satsat på den nya specialpedagogrollen. En bakomliggande tanke är att det är lärandemiljöerna som har svårigheter av olika slag. Specialpedagogernas uppgift blir då att stödja lärare och skolledning snarare än elever.

En sådan tolkning av examensordningen innebär i praktiken att de studerande får små eller inga kunskaper i det konkreta arbetet med elever med olika slag av särskilda behov. Som Högskoleverkets bedömargrupp konstaterar, finns dock mycket lite forskning som utifrån praktiska erfarenheter visar att detta resonemang är fruktsamt. Gruppen skriver till och med att en stor del av specialpedagogikens kärna grundar sig på ideologiska ställningstaganden snarare än på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Den nya yrkesroll för specialpedagogerna som utbildningarna nu skolar sina studenter i skulle kräva en långtgående anpassning av hela skolan. Det rimmar illa med den ökade frihet som kommuner, skolor och lärarlag har att utforma den pedagogiska organisationen på det sätt som passar bäst med de lokala förutsättningarna. Dessutom förutsätter denna syn på specialpedagogrollen att den allmänna lärarutbildningen också anpassas, så att lärarkandidaterna får gedigna kunskaper om arbete med elever i behov av särskilt stöd som krävs. En sådan anpassning har inte skett. Även om grundläggande kunskaper i dessa frågor är viktiga, skulle denna tolkning av specialpedagogrollen sannolikt innebära nedskärningar i den allmänna lärarutbildningens ämnesfördjupning och pedagogik.

Den största risken är dock att de elever som har störst behov av specialpedagogiska insatser blir utan det stöd som de enligt skollagen har rätt till. För så länge som varken specialpedagogprogrammet eller den allmänna lärarutbildningen ger de kunskaper och färdigheter som krävs för att ge detta stöd, så kommer de heller inte att få det. Och detta i en tid när behovet av specialpedagogiska insatser blir allt större i skolan.

Sigbrit Franke
universitetskansler

Anton Ridderstad
projektledare för utvärderingen