Bryt den sociala snedrekryteringen

Skillnaderna mellan olika sociala skikt är ännu mycket större i rekryteringen till utbildningar som till exempel läkarutbildning, juristutbildning, civilingenjörsutbildning. Utbildningar som leder till yrken med de högsta lönerna och den starkaste ställningen på arbetsmarknaden.

Att nå högre tal i övergången till högre utbildning är en strävan som Sverige delar med flertalet länder i den industrialiserade världen. Skälet är enkelt. En välutbildad befolkning ses som en oundgänglig resurs för ekonomisk konkurrenskraft.

Den nya studien visar tydligt vad som behöver ske för att Sverige ska kunna nå och helst också passera 50-procentsmålet. Fler ur de grupper som nu är underrepresenterade måste gå vidare till högskolestudier. Vad krävs då för att åstadkomma detta?

Utgångsläget för rekrytering till den högre utbildningen är på många sätt gott i Sverige. Vi har inga avgifter som lägger hinder i vägen för att börja på universitet eller högskola. Studiemedelssystemet gör det möjligt för alla att låna för sitt uppehälle under studietiden. 65 procent av studiemedlen är lån, resten är bidrag. Gymnasieskolan ger grundläggande behörighet för högskolestudier till en stor del av ungdomarna. I komvux finns dessutom möjligheter att bygga på och komplettera den gymnasiala utbildningen. Ändå fattas något.

Universitet och högskolor arbetar sedan flera år allt mer intensivt med att bredda rekryteringen. Delvis för att det ingår i uppdraget från statsmakterna, delvis för att fylla den utbildningskvot som lärosätet kan få betalt för i det system där varje ny student betyder ytterligare intäkter. Lärosätena har också regeringens uppdrag att ta fram handlingsplaner med konkreta mål för breddad rekrytering. En rekryteringsdelegation med 120 miljoner kronor att dela ut under tre år har tillsatts för att ge resurser för särskilt intressanta initiativ. Detta är naturligtvis utmärkt, men vi tror att det krävs mer radikala insatser än så för att på allvar bryta de mönster som visat sig framgångsrikt stå emot decennier av goda ambitioner.

En del har visserligen hänt, det bör verkligen framhållas. På samma sätt som den stora expansionen av den högre utbildningen på sextiotalet innebar att rekryteringen breddades till nya grupper, så har också de senaste femton årens kraftiga expansion inneburit en breddning. För tio år sedan hade 20 procent av alla nybörjare vid universitet och högskolor upp till och med 34 års ålder arbetarbakgrund. Läsåret 2001/02 var motsvarande andel 26 procent. Andelen med arbetarbakgrund i hela befolkningen i motsvarande åldrar har varit i stort sett oförändrad sett över tioårsperioden. Samtidigt med expensionen har således andelen med arbetarbakgrund bland nybörjarna ökat. Men det är ändå en bit kvar till de 35 procent som skulle krävas om ungdomar med arbetarbakgrund skulle vara företrädda i den högre utbildningen i samma grad som i befolkningen.

De skilda vägvalen är tydliga redan i gymnasieskolan.

• Två tredjedelar av ungdomarna från högre tjänstemannamiljöer "väljer" det naturvetenskapliga eller det samhällsvetenskapliga programmet i gymnasieskolan, det vill säga de program som på bästa sätt förbereder för studier vid universitet och högskolor.
• Endast en tredjedel av ungdomar från arbetarhem "väljer" dessa program. Ungdomarna från arbetarhem "väljer" istället mer direkt yrkesinriktade utbildningsprogram. Här spelar tradition och inställning till studier i hemmiljön en stor roll.

Vad kan man då göra för att bryta den sociala skiktningen? För det första är det viktigt att knyta an till positiva bilder i rekryteringsarbetet. En ny studie från Högskoleverket visar att de ungdomar ur underrepresenterade grupper som trots allt fortsätter till högre utbildning presterar i stort sett lika bra som sina kamrater ur de övre sociala skikten.

Av alla under 25 år som började studera läsåret 1993/94 har tre fjärdedelar avlagt examen eller skaffat sig minst tre års utbildning innan de lämnade universitet och högskolor. För ungdomar från högre tjänstemannahem var andelen 79 procent. För ungdomar från arbetarhem var andelen 71 procent. Gott resultat i både grupperna således. Denna information måste spridas till ungdomar med arbetarbakgrund för att få dem att se högre utbildning som ett realistiskt alternativ.

Vi tror också att det är nödvändigt att göra större insatser tidigare i skolsystemet, det vill säga i grund- och gymnasieskola. Vi vill framför allt lyfta fram behovet av åtgärder i gymnasieskolan. Gymnasiekommittén arbetar nu med förändringar i gymnasieskolan som bland annat handlar om bredare studievägar och åtgärder för att fånga in den stora andel elever som går i individuella program. Om dessa förslag blir verklighet är det givetvis steg i rätt riktning.

Vi tror att vilka förändringar i programstrukturen man än diskuterar kan man inte komma ifrån att det krävs ytterligare resurser för att nå bättre resultat i gymnasieskolan. Och resurser handlar framför allt om fler lärare som kan jobba mer individuellt med eleverna. Det är alltför många som redan tidigt i skolan fått lära sig att utbildning inte är för dem. De måste få en andra chans. Det behöver inte betyda att alla måste fortsätta till högre studier. Men många fler behöver komma igenom gymnasieskolan med känslan av att studier är en möjlighet. Idag är det alltför många som lämnar skolan med övervägande negativa erfarenheter från sin skolgång ? och många som dessutom saknar fullständiga betyg när de slutar i gymnasieskolan. För att ändra på detta krävs lärare med mer tid att inspirera och stimulera eleverna. Till det kan läggas behoven av en studie- och yrkesorientering som kan verka för att bredda elevernas perspektiv ? inför gymnasieskolan, men framför allt för att vidga perspektiven i gymnasieskolan.

Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket

Stig Forneng, utredare på Högskoleverket